Vattenpojken

Dagarna bara springer förbi så här när hösten börjar komma närmre och närmre, det har försummat bloggandet lite grand. Men hur ska jag kunna slita mig en dag som denna? En dag när Pontus Wernblooms fantastiska leende pryder alla första sidorna. Kan vi annat än vara glada och nöjda en dag som denna?

Att säga att Råsunda kokade igår är väl en lite lätt överdrift, men det svenska landslaget fick ett varmt och hjärtligt mottagande (lite typiskt svenskt sådär) när de äntrade planen igår kväll. Det var lite för mysigt och lugnt för att Zlatan skulle gilla det fullt ut och han genomförde därför ”mikrofonkuppen” och försökte elda igång den svenska publiken (lite typsikt Zlatan sådär). Det är dessutom lite typsikt svenskt att måla upp Zlatans tilltag som en ”kupp”, varför ska vi svenskar alltid se ner lite på det som är outside the box?

Zlatan stormtrivdes igår. Han fick mycket boll och de andra rörde sig precis så som de ska göra, som de måste göra. Jag har aldrig tyckt att valet av Pontus Wernbloom före Kim Källström har varit varken märkligt, konstigt eller fel. Valet står inte i mellan Pontus och Kim, de erbjuder olika saker. Valet står mellan Kim och Anders Svensson, precis som vanligt. Kim och Anders vill båda fördela boll och har ett behov av en krigare och bollvinnare som Pontus bredvid sig. För om vi ska se det här objektivt, och inte med ett visst tankesätt om att Anders måste spela, så måste vi kunna inse att Kim och Anders vill ha samma roll och ingen av dem är beredda att förändras (vilket de inte heller bör) och göra det grovjobbet som Pontus gör. Därav kvarstår en sak från förr och det är slaget mellan Anders och Kim. Och för de som inte vill inse att det är så, utan tvunget vill se en fight mellan Kim och Pontus bör den fighten redan vara avgjord efter gårdagens match.

Det som är skönast med Pontus är dock att han antagligen njöt lika mycket av sina fina glidtacklingar (och om de är fina!) som av sina mål. Sån är han och det är därför han får spela.

Jag skulle som många andra kunna hacka på vissa delar av spelet. Att mittfältarna stängde ute varandra, att Ola Toivonen försvann igenom hela matchen och att det var väldigt tråkigt med de tre skadorna. Men det vill jag inte göra. Vi vann och det med ett stort leende på läpparna likt de som bara Zlatan och Pontus kan fira av.

Den kritik jag vill lyfta är faktiskt mot den svenska publiken. Jag brukar säga att traditionens makt är stor och att man gärna får hålla på det gamla, men när ska någon komma på lite nya verser att sjunga? Jag tycker att In med bollen i mål och Andra sidan är ni klara har haft sina glansdagar, för länge sedan. Det har sjungits exakt samma visor de senaste sex åren. Skönt att någon tog initiativ att skrika Pontus Wernbloom några gånger, men är det allt nytänkande som finns?

Svensk supporterkultur är bra och den kan låta mycket. Det är bara att besöka platser som Ullevi, Olympia eller Swedbank Stadion under en Allsvenskmatch. Där finns det traditioner, nytänkande och mycket ljud. Varför kan inte detta appliceras?

Nu ska jag förflytta min förkylda näsa till soffan och spela lite FIFA 10. Det är viktigt!

Pudding