Föregångsmannaskapet nästan allt

Det har under hela världsmästerskapet, som för drygt en timme sedan påbörjade sin andra spelomgång, diskuterats hur viktigt det är med signaler och kroppsspråk från såväl tränare, som lagkapten till alla de andra spelarna. Men främst de två förstnämnda. Det handlar om allt från vilka byten som görs, till hur tränaren pratar med spelarna, till hur varje enskild spelare hämtar bollar vid inkast och frisparkar, till hur lagkaptenen agerar i sitt spel och så vidare och så vidare. Listan skulle kunna göras mycket längre men det är inte det som är poängen utan detta inlägg ska beröra hur olika tränare agerar och vad jag som spelare och ledare tycker är rätt.

 

Föregångsmannaskap är om inte allt så väldigt mycket från såväl tränare till lagkapten, man ska inte kräva saker av sina (med)spelare som man inte kan kräva av sig själv. Du kan som tränare inte begära av dina spelare att inte snacka med domaren om du inte kan låta bli själv. Du kan inte som lagkapten säga till dina mespelare att springa mer om du inte gör det själv. Det är väldigt enkelt men ack så viktigt och det är väldigt tydligt i allt agerande runt om. För det du gör som ledare sätter nivån på det runt omkring. Om du som tränare kallar motståndarna eller domarna för jävla idoiot så visar du som visar du för dina spelare att det är okej att göra det, oavsett vad du sagt på träningarna eller i pausen för du visar med ditt beteende att det är okej. Likadant om du som lagkapten inte tar de jobbiga hemåtlöpningarna men säger till dina medspelare att göra det, så visar du att det egentligen inte är nödvändigt att göra det genom att inte ta de själv. I det senare fallet skapas det dessutom irritationer genom att du säger till dina kamrater att göra en sak som du själv inte gör. Därför är föregångsmannaskapet så otroligt viktigt. För om du som ledare kan visa att du lever som du lär så är risken större att dina (med)spelare kommer att leva som du lär.

Jag är övertygad att det som står ovan är sant. Dock har coach B visat att det inte tvunget behöver vara så. Detta är en reflektion som jag gjorde när jag satt på Tjörnevallen och tittade på derbyt. Det är nämligen så att tidigare säsonger har TB&IF fått väldigt många utvisningar för snack och andra idiot grejer som gjorts i ren frustration. Men sedan coach B tog över och producerar 90 % av snacket med domaren och motståndarna så har laget i sig nästan slutat med alla övertrampen vilket är jätte bra. Det stämmer inte överens med min teori, men varje regel har ju trots allt sitt undantag och coach B tillsammans med en viss sir Alex får väl stå för större delen av undantaget. Även om sir Alex har vissa spelare som har svårt att vara tysta från och till (läs bland annat Rooney).

 

Vid flertalet tillfällen under mästerskapet har kommentatorerna (framförallt Glenn) berättat om hur viktigt det är att tränaren hela tiden försöker ge laget den energi och den motivation som behövs för att utföra uppgiften som de är satta att göra. Om laget får en spelare utvisad är det viktigt att du som tränaren förmedlar ett budskap om att ni fortfarande kan klara detta, det är långt ifrån omöjligt och att du från sidlinjen fortsätter pumpa in den energin som nu saknas. Likadant om motståndarna får en spelare utvisad och ställningen är lika, då är det viktigt att du som tränare visar att nu ska vi se till att göra mål och avgöra och även här fortsätta pumpa in energi och mod i dina spelare. Det kan göras på flera sätt. Bara några exempel är att du genomför ett byte som visar att vi vill framåt, du kan som tränare resa dig upp och börja mana på ditt lag och genom att gestikulera och förmedla positiva saker så kommer laget successivt att våga gå framåt.

Jag har från den gångna veckan två dåliga exempel på hur tränare agerar när deras lag antingen ligger under eller matchen står och väger. Det första exemplet är hämtat direkt från matchen som för tillfället fortfarande sänds på tv:n bakom mig, det vill säga matchen mellan Sydafrik och Uruguay och det går inte så bra för värdnationen. Det andra är hämtat från ett mindre känt sammanhang som jag såg i helgen.

 

Ex. 1

Sydafrika ligger under med 1-0 och får straff mot sig och samtidigt målvakten utvisad, matchen är viktig för laget som helst behöver vinna för att ta sig vidare från gruppen som egentligen en hel världsdel kräver att de ska göra. Vid detta tillfälle som precis angavs väljer tränaren sig att sätta sig ner, lägga armarna i kors, se allmänt bitter och väljer att när han nu ska byta in den nya målvakten som måste in så plockar han ut Sydafrikas bäst meriterade offensiva spelare. Vad sänder detta för signaler till spelarna på planen? Hur känner sig den målvakt som nu ska äntra planen?

Jag förstår tränaren som är bitter och helst bara vill få situationen ogjord, men det borde ju till och med han inse att det inte kommer att hända. I detta läget måste han dels peppa målvakten som ska in och försöka rädda straffen, för även om han nu inte gjorde det så fanns ju faktiskt möjligheten, och det är viktigt att visa för laget att detta ger vi inte upp. Vi ska kämpa in i slutet. Nu släppte målvakten som sagt in straffen och Sydafrika förlorade till slut med 3-0. Kanske om tränaren valt att agera annorlunda så hade målvakten räddat straffen. Han kunde genom att ha valt att plocka ut någon annan som inte är deras bästa spelare framåt och visat att detta fixar vi pågar och på så sätt gjort ett mål som kunde varit kvittering istället. Nu händer det inte att Sydafrika går vidare. Lite grann för att tränaren valde att ge upp.

 

Ex. 2

Marchen stod och vägde, ställningen var 0-0 och det var en ganska tråkig match. Tränaren hade inte jätte många alternativ att slänga in från bänken men valet av agerande kunde kanske hjälpt de spelare som spelade och sedan också kom in till att avgöra matchen.

Tränarens agerande var att bara stå och titta på matchen som vilken statist som helst. Han gjorde inget för att gjuta mod i spelarna, han gjorde inget för att visa för sina spelare att detta klarar vi. Han valde att stå med händerna i fickorna och bara titta. Från och till kritiserade han sina spelare för att de inte sprang tillräckligt mycket och det var inte på ett peppande vis utan mer spring för fan. Precis vad man som spelare vill höra. Här har tränaren jätte möjligheter att få igång sina spelare, här har han en jätte chans att ge sina spelare den sista knuffen som kunde få spelarna att avgöra. Men det gjorde han inte. Han valde att, likt Sydafrikas tränare, att inte göra något alls.

Vad fan gjorde Spanien? Kräks lite i min mun nu!


Pudding


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0