Vattenpojken

Det kaxiga AIK får idag gehör för en kämparinsats och många svenskar står idag ödmjukt, och så fruktansvärt typiskt svenskt, och säger att de gjorde ju i alla fall sitt bästa. Vad mer kan man begära? Man ska alltid kräva att ett lag presterar på topp i sådana viktiga matcher. För det är de matcherna som både spelare och fans lever för att få uppleva. Men AIK borde inte vara laget som spelar Champions League-kval, AIK var bäst förra säsongen och denna är de långt där ifrån.

Jag tycker inte att det räcker med att vi svenskar ska vara nöjda med att de gjorde ”sitt bästa”. När jag sitter på Olympia och ser Helsingborg spela, oavsett mot vem, och de inte vinner spelar det ingen roll om de gjorde sitt bästa eller inte. Det är likadant när jag sitter på Tjörnevallen och ser Tjörnarps B&IF spela, det spelar ingen roll om vi gör vårt bästa eller inte om vi inte vinner. Jag tycker att fotboll är roligt, det är en fantastisk sport som går att beskriva med alla sorters ord och känslor. Men i slut ändan, när det gäller seniorfotbollen, så handlar det om att vinna. Fotboll spelas för att det är roligt, och det är inte roligt att förlora.

Jag är inte besviken för AIK förlorade just matchen igår kväll, det var ganska väntat för att Rosenborg är så pass mycket bättre. Rosenborg kan ha en halvknakig kväll och ändå spela ut vilket svenskt lag som helst, det är det som oroar mig! AIK vann Allsvenskan välförtjänt förra säsongen det är det ingen som kan ta ifrån dem. Men sen kom det som gör att svenska lag inte längre klarar av att ta sig till Champions League och det som gör att inga svenska lag klarar av att vinna serien två år i rad. Mattematiken är enkel, lagen går plus ekonomiskt efter en serieseger men minus spelmässigt. Varför? De säljer alltid de tre-fyra bästa spelarna. AIK har sålt Obolo, Bojan, Mutumba, Ortiz och Hooiveld. De två första reade man dessutom bort, vilket i sig var en pinsam affär. Jag förstår att spelarna vill ta sig vidare till ”nästa steg”. Men det borde vara samma sak i Norge och i Danmark. Det handlar om pengar och tränar kvalitet. Det handlar om vinnarkulturen och vanan av att spela i Europa.

AIK har länge varit ett av Sveriges populäraste lag och har under en lång tid dragit en stadig stor publik. Men igår, när klubbens största match på länge spelades på Råsunda kom det cirka 16 000, alltså 1 6 0 0 0 (sextontusen!), när det får plats 35 000 (trettiofemtusen). Det är i och för sig över hemmasnittet för 2010 som är 13434 personer, men då har inte AIK varit i närheten av den fotbollen de presterade under fjolåret då de snittade 21 768 personer (var högst snitt ifjol). AIK klarar inte av att komma över 20 000 när de kvalar till Champions League medan lag som Barca, Gunners och United fyller sina hemarenor oavsett vem de än möter. Nu är jag också medveten om skillnaderna i såväl storlek som popularitet på klubbarna jag jämförde med, men det är ändå dåligt. Jag skyller inte på AIK, jag skyller inte på tidigare svenska klubbar som vunnit Allsvenskan och sen fallit som käglor säsongen efter. Jag skyller på Svenska Fotbollsförbundet och Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF). Det är dessa två som är de enda som vinner på att svensk klubbfotboll går framåt, klubbarna själva vinner på det med det är klubbarna som utgör SEF.

Nu är jag ganska nöjd med mitt klagande. Nu ska jag bjuda alla er gnagare där ute på lite hopp. Jag minns Sven Anderssons straffräddning på San Siro när Helsingborg slog ut Inter. Det kan gå i returen AIK, Inter var och är bättre än Rosenborg och ni kan skrälla!

Ett nytt saftigt matchreferat från TBoIF-support finns nu att tillgå från träningsmatchen som TB&IF spelade igår. Bra skrivet pojkar, jag har saknat det!

För övrigt så har jag precis sökt en distansutbildning till hösten som heter Fotbollens Historia. Kan vara riktigt intressant!

Pudding